mammakimsliv

Ursch, fy, blä, vill inte, orkar inte.. VARFÖR??!! Min älskade fina farmor fick förra året beskedet att hennes cancer va tillbaka, för 3:e gången, det drogs igång med cellgifter och farmor som tidigare mådde bra, mådde helt plötsligt dåligt av medicinerna som skulle göra henne frisk. Min farmor är en av de envisaste jag känner och när vi satt där för över ett år sen i det där jävla rummet och fick det där jävla beskedet så sa jag till farmor att hon är juh trots allt en envis och seg kärring så den dära cancern kunnde glömma att den skulle få henne denna gången oxå... det ha varit många  upp och ner gångar och jag minns ett samtal för ca 6 månader sen då ¨både jag och farmor va lite nere att hon just sa de orden, men Kim vi vet juh att jag är en seg kärring och vi fixar detta.. Farmor har alltid vart en av de få vuxna jag kunnat lita på i min omgivning och hon har alltid funnits där för mig, jag fick bo hos henne när jag inte hade nånstans att ta vägen osv..
Men igår fick jag beskedet att cancern inte går att göra något mer åt, så idag ska det va möte om hur hon vill ha det sin sista tid.. om hon vill försöka förhala det med mer cellgifter eller om hon bara vill "va"... Och det jobbigaste är nog att hon själv inte förstår hur dålig hon är...
Jag vet att det är en väg vi alla ska vandra men på något konstigt vis har jag ändå tagit för givet att farmor alltid ska finnas där... Jag vill lixom bara ta hem henne och lova henne att allt blir bra igen, men det går juh inte...:(
Nää fyy va jobbigt det blev:(