Svårt att hitta ro...
Va ett tag sen jag blogga nu, känns som livet rullar på i alldeles för hög hastighet, skulle vilja ha en pausknapp att trycka på, men det vet vi juh alla att det inte är möjligt så det är väl bara att acceptera och hantera...
Här i hemmet rullar allt på, Teo trivs med skolan (dock hittar han på en hel del hyss och samtal från läraren är inte helt ovanligt) Telma utvecklas otroligt mycket just nu, alla hennes frågor dagarna i ända gör att hon lär sig väldigt mycket och hon blir en mycket klok ung dam(men PMSen har nog redan börjar för gisses sicket humör hon kan ha) Å lilleman växer så det knakar! Han har en lite "tjostig" mage mellan varven men där emmelan sköter han sig exemplariskt:)
Men tyvärr har jag också mycket jobbigt som sker runt omkring mig och hjärnan går emellanåt på högvarv...önskar jag kunde påverka saker och ting betydligt mycket mer än vad jag kan... Är också fruktansvärt besviken på en del, men det är väl bara inse att man även måste leva med oärliga människor i sin tillvaro, även om det är mycket tråkigt:(
För att rensa hjärna och kropp har jag bestämt mig för att ta tag i att motionera och försöka skapa lite former på min kropp som helt för fallit på sista tiden! Tror jag hade det lite för enkelt med att alla kilona försvann direkt på förlossningen, kanske inte så konstigt egentligen med tanke på alla komplikationer att innan förlossning stod jag på + 4 kg och efter förlossningen vägde jag 2 kg mindre än innan jag blev gravid.. MEN när jag helt plötsligt kunde äta och få behålla näring så sög juh kroppen åt sig allt den kunde och minus kilona gick helt plötsligt upp till pluskilon igen.. nu kanske kilona inte är så himla farliga men kroppen känns som ett enda fladder och det vill jag ändra på.. Å då jag är värdelös på att banta så får det blir motion istället då de flesta bantningskurer byggs på att man ska leva med den kosten resten av livet så är det inget för mig som är en livsnjutare och älskar mat och godsaker...jag vill kunna äta vad jag vill och inte ha regler vad det gäller mat ... har juh heller inget "kilomål" att uppnå utan jag kommer forma min kropp tills jag är nöjd och sen underhålla den det som krävs:D Tror inte på kilomål då man helt plötsligt tränar för vågen skull och inte sitt välbefinnande... Känner jag att kroppen mår bra och jag är nöjd med mig själv så spelar det liksom ingen roll om vågen säger -2 eller -5... Alla är vi olika och alla har vi olika sätt...
Nä nu vakna Telmisen så nu blir det frukost och soffhäng tills svärmor kommer för att ta en prommenix:)
Hoppas ni för en super dag!
Här i hemmet rullar allt på, Teo trivs med skolan (dock hittar han på en hel del hyss och samtal från läraren är inte helt ovanligt) Telma utvecklas otroligt mycket just nu, alla hennes frågor dagarna i ända gör att hon lär sig väldigt mycket och hon blir en mycket klok ung dam(men PMSen har nog redan börjar för gisses sicket humör hon kan ha) Å lilleman växer så det knakar! Han har en lite "tjostig" mage mellan varven men där emmelan sköter han sig exemplariskt:)
Men tyvärr har jag också mycket jobbigt som sker runt omkring mig och hjärnan går emellanåt på högvarv...önskar jag kunde påverka saker och ting betydligt mycket mer än vad jag kan... Är också fruktansvärt besviken på en del, men det är väl bara inse att man även måste leva med oärliga människor i sin tillvaro, även om det är mycket tråkigt:(
För att rensa hjärna och kropp har jag bestämt mig för att ta tag i att motionera och försöka skapa lite former på min kropp som helt för fallit på sista tiden! Tror jag hade det lite för enkelt med att alla kilona försvann direkt på förlossningen, kanske inte så konstigt egentligen med tanke på alla komplikationer att innan förlossning stod jag på + 4 kg och efter förlossningen vägde jag 2 kg mindre än innan jag blev gravid.. MEN när jag helt plötsligt kunde äta och få behålla näring så sög juh kroppen åt sig allt den kunde och minus kilona gick helt plötsligt upp till pluskilon igen.. nu kanske kilona inte är så himla farliga men kroppen känns som ett enda fladder och det vill jag ändra på.. Å då jag är värdelös på att banta så får det blir motion istället då de flesta bantningskurer byggs på att man ska leva med den kosten resten av livet så är det inget för mig som är en livsnjutare och älskar mat och godsaker...jag vill kunna äta vad jag vill och inte ha regler vad det gäller mat ... har juh heller inget "kilomål" att uppnå utan jag kommer forma min kropp tills jag är nöjd och sen underhålla den det som krävs:D Tror inte på kilomål då man helt plötsligt tränar för vågen skull och inte sitt välbefinnande... Känner jag att kroppen mår bra och jag är nöjd med mig själv så spelar det liksom ingen roll om vågen säger -2 eller -5... Alla är vi olika och alla har vi olika sätt...
Nä nu vakna Telmisen så nu blir det frukost och soffhäng tills svärmor kommer för att ta en prommenix:)
Hoppas ni för en super dag!
Farmor<3
Ursch, fy, blä, vill inte, orkar inte.. VARFÖR??!! Min älskade fina farmor fick förra året beskedet att hennes cancer va tillbaka, för 3:e gången, det drogs igång med cellgifter och farmor som tidigare mådde bra, mådde helt plötsligt dåligt av medicinerna som skulle göra henne frisk. Min farmor är en av de envisaste jag känner och när vi satt där för över ett år sen i det där jävla rummet och fick det där jävla beskedet så sa jag till farmor att hon är juh trots allt en envis och seg kärring så den dära cancern kunnde glömma att den skulle få henne denna gången oxå... det ha varit många upp och ner gångar och jag minns ett samtal för ca 6 månader sen då ¨både jag och farmor va lite nere att hon just sa de orden, men Kim vi vet juh att jag är en seg kärring och vi fixar detta.. Farmor har alltid vart en av de få vuxna jag kunnat lita på i min omgivning och hon har alltid funnits där för mig, jag fick bo hos henne när jag inte hade nånstans att ta vägen osv..
Men igår fick jag beskedet att cancern inte går att göra något mer åt, så idag ska det va möte om hur hon vill ha det sin sista tid.. om hon vill försöka förhala det med mer cellgifter eller om hon bara vill "va"... Och det jobbigaste är nog att hon själv inte förstår hur dålig hon är...
Jag vet att det är en väg vi alla ska vandra men på något konstigt vis har jag ändå tagit för givet att farmor alltid ska finnas där... Jag vill lixom bara ta hem henne och lova henne att allt blir bra igen, men det går juh inte...:(
Nää fyy va jobbigt det blev:(
Men igår fick jag beskedet att cancern inte går att göra något mer åt, så idag ska det va möte om hur hon vill ha det sin sista tid.. om hon vill försöka förhala det med mer cellgifter eller om hon bara vill "va"... Och det jobbigaste är nog att hon själv inte förstår hur dålig hon är...
Jag vet att det är en väg vi alla ska vandra men på något konstigt vis har jag ändå tagit för givet att farmor alltid ska finnas där... Jag vill lixom bara ta hem henne och lova henne att allt blir bra igen, men det går juh inte...:(
Nää fyy va jobbigt det blev:(
